Jews got no game

När jag sitter här på jobbet och inte har nåt bättre för mig än att vänta på att få gå hem och däcka i trapphuset så går det en basketfilm på tv. Den handlar om en judepojke som är för dålig för att vara med i ett riktigt lag. Då samlar han alla sina judevänner och bildar ett eget lag. De är verkligen skitkassa, och luktar illa, för som alla andra judar har de svurit att aldrig gå nära en dusch igen och dålig kondition har de så de svettas som grisar. Men så en dag dyker deras frälsare upp. Deras Moses i form av en svart jude. Tillsammans övervinner de alla svårigheter, den svarta mannen som deras tränare och de små pojkarna i led efter, lustigt nog blir det ju ganska snarlikt den där killen med mustachen och hans små lärljungar Simon och Sverker. Hursomhelst så övervinner de allt, precis som det ska vara i en sportfilm med religiös under(över)ton. Filmens budskap: Det behövs en svart man för att lära judar spela basket. Däremot så är de bra på att dra ihop pengar dessa små judebarn. Så vi snackar fördomar galore, och en film om en folkgrupp som sedan länge är accepterade. Pluspoäng för innovationen i valet att sätta in en svart jude. Det bästa med det är ju att de dåliga judarna kan bli upplärda av en bra jude som är svart och så behöver de inte släppa in någon smutsig, fattig kristen, buddhist, hindu eller ateist i laget. De håller det rent så att säga. Man kan bara mala på om den här filmen. T.ex. kallar svarta juden barnen för sina hundar. Och av det drar vi en till slutsats, svarta>judar. Borde ha slutat detta inlägg för en bra stund sen, när jag hade en bra sluttes för nu kommer väl inlägget ta